Ränteavdrag – vara eller icke vara – eller något däremellan

Ränteavdragens vara eller icke vara diskuteras ganska flitigt på sociala medier och Annie Lööf har också öppnat en dörr på glänt för en framtida successiv avtrappning av avdraget. Det finns många aspekter att beakta när det gäller ränteavdragen. Det första jag tänker på är att om man inte får dra av räntekostnader, är det väl också rimligt att man inte ska behöva betala skatt på ränteintäkter. Vem gynnar då detta? Jo, de som har gott om pengar. Alltså är det ingen bra lösning. Det finns idag ett trappsteg, nämligen att man får enbart dra av 21 % för räntekostnader som överstiger 100 000 kr. Därunder är det som bekant 30 %. Med tanke på hur räntorna har sjunkit sedan trappsteget infördes, är det många fler som idag kan köpa dyrare bostäder men ändå dra av 30 % av sina räntor. Systemet har med andra ord drivit på priserna rejält och det är självklart inte bra (mer än för säljare som inte ska köpa en ny bostad). Jag anser att det är rimligt med ränteavdrag, precis som det är rimligt med en skatt på inkomst av kapital. Det har en fördelningspolitisk effekt om systemen är rätt utformade. När det gäller intäktsräntor, skulle det vara bra med en skattefri del, dels för att stimulera till sparande, dels för att det är rimligt att kunna ha en sparad grundplåt utan att skatta för avkastningen. Ett basbelopp, d v s 45 000 kr är kanske en acceptabel nivå. Om man då ser till det räntekostnaderna, är det rimligt med det omvända. Det innebär att avdrag får göras från första kronan, medan avdragen avtar ju högre kostnaderna blir, för att helt upphöra vid en viss nivå. Framför allt bör det finnas flera trappsteg än idag. Förslagsvis kan det vara sju steg från 30 % ner till 0, med intervaller på 5 %. Finns det dessutom möjlighet att koppla räntetrappan till medelpriset på villor och bostadsrätter i Sverige, skulle det bli ännu effektivare när det gäller både fördelningspolitiken och dämpning av bostadspriserna i överhettade områden. Lennart Pettersson ( C )