fredag 8 maj 2015

Arbetsförmedlingens vara eller icke vara

Långtidsarbetslöshet är ett fördärv. Vi har en oacceptabelt hög arbetslöshet i Sverige, med upp emot 400 000 arbetslösa. Samtidigt får Arbetsförmedlingen ett anslag på ca 73 miljarder kronor, för att medverka till att få fler i arbete. Ingen kan väl påstå att man lyckas särskilt väl. Utan att kritisera enskilda medarbetare på AF, kan vi konstatera att det behövs en förändring. Centerpartiets förslag om att införa en jobbfixarpeng är bra. Den följer den enskilde arbetslöse, som då kan vända sig till andra arbetsförmedlare. Dessa får i sin tur ersättning, när de kan visa på konkreta resultat i form av studier eller arbete. D v s utan resultat – inga kostnader för staten. Man kan fråga sig varför det är så svårt för AF att medverka till att fler får jobb. Om man delar anslaget på 73 mdr på 400 000 arbetslösa, blir det ca 185 000 kr/arbetslös. Även om vi tar bort vissa kostnader, torde det finnas minst 150 000 kr att disponera per arbetslös och år. Det är mycket pengar och borde kunna ge ett bättre resultat. Låt det därför finnas såväl statliga som privata arbetsförmedlare och låt de som är arbetslösa själva avgöra vem som ska hjälpa dem att få jobb. Samtidigt behövs en enhet/myndighet – kanske under AF – som ger auktorisation till förmedlare. Det är ett krav och en nödvändighet. Det ska inte vara några lycksökare som ska sko sig på skattepengar. Mångfald och konkurrensutsättning ger oftast både bättre resultat och sparar pengar – i detta fall för skattebetalarna. Om fler får jobb är det dessutom fler som mår bra. Där ligger förmodligen den största vinsten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar