Reflektioner över Decemberöverenskommelsen

Det finns ett antal journalister, f d politiker och en del som fortfarande är aktiva som i tämligen hårda ordalag, kritiserar överenskommelsen mellan regeringen och allianspartierna. Jag känner en djup oro över kritiken som i långa stycken är tämligen onyanserad. Jag har ännu inte lyckats fånga vad kritikerna vill. Två delar har jag möjligen lyckats identifiera. Det ena är att de tror att Alliansen med självklarhet skulle få egen majoritet vid ett extra val. Hur stor är sannolikheten för det? Nästan noll skulle jag vilja säga. Vad skulle då hända om de kunnat bilda en minoritetsregering därefter? Jo, SD skulle då rösta på den nya oppositionens budget, bara för att ställa till kaos. En politisk stabilitet är av största betydelse för hela det svenska näringslivet och utvecklingen av välfärden. Om det inte går att skapa en majoritetsregering, får man ta det näst bästa alternativet och det är minoritetsregering. Samtidigt behövs det då förutsättningar för att kunna styra landet. Det är dessa man har kommit överens om. Om vi vänder oss mot Grekland och ser konsekvenserna av att en majoritet i parlamentet i det fallet ska stå bakom en president, så är det inget att eftersträva. Nu blir det extraval där. Räntorna stiger både i Grekland, i Italien och i Spanien. Euro-samarbetet prövas på nytt. Vänstern i Grekland vill omförhandla utlandslånen. Vad tycker berörda EU-länder om detta? Finns det någon som tycker att detta är bra? Förhoppningsvis inte. Jag vill inte ha det så i Sverige och inte heller äventyra vår ekonomi. Att ha en annan regering än den man själv älskar får man stå ut med i fyra år. Om de driver en politik som folket inte tycker om, blir det skifte 2018. Dessutom kommer inte alla politiska frågor att hanteras i budgeten, även om det finns en viss risk för att fler nu kommer att planteras där. Skulle det bli på fel sätt, får väl partierna sätta sig ner på nytt och prata med varandra. Vi ska vara glada för att vi har demokratiska partier som kan komma överens, även om man har olika ideologier. Det är inte överallt i världen man har den klokskapen. Den andra är av outgrundlig anledning, en besvikelse över att SD inte kommer att vara vågmästare på samma sätt som tidigare. För mig är det bara positivt. De får precis den makt de ska ha. De är nämligen i minoritet i oppositionen. För så här ser det ut: Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet 43,6 %. Alliansen har 39,4 %. SD har 12,9 %. Om det t.ex. hade bildats en mittenregering i majoritet, hade de inte haft något inflytande. Det hade inte varit odemokratiskt, lika lite som överenskommelsen är det. SD är besvikna över att man vred ett vapen ur deras händer och det får de gärna vara för min del. Kritikerna förutsätter också att SD kommer att växa. Varför gör man det? Jag ser framför mig ett krympande SD, i takt med att vi löser ett antal samhällsproblem, som är bärande för deras del. Vissa säger att man måste beakta 12,9 % av väljarna. Centerpartiet i Svalövs kommun har 19 % av rösterna. Vi är trots det i opposition och de som styr behöver inte bry sig ett dugg om oss – och det har de inte gjort de senaste 10 åren. Varför tycker inte kritikerna till överenskommelsen att detta är odemokratiskt? Socialdemokraterna har ibland suttit i opposition med 30-40 % av rösterna men man har ändå inte tyckt synd om dem. Det finns inga skäl att särbehandla Sverigedemokraterna. De får acceptera de demokratiska spelreglerna, precis som vi andra. Demokratin är det finaste vi har och den ska vi vårda och utveckla.

Regeringskris och ansvarstagande

Många undrar över varför inte Centerpartiet och Folkpartiet vill regera tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Frågan är berättigad, eftersom en mittenregering borde vara det som är det näst bästa alternativet till en Alliansregering.

För att då börja i rätt ände: Det är Sverigedemokraterna och ingen annan som har huvudansvaret för det som har inträffat. De accepterar inte överenskommelser som har gällt i riksdagen långt innan SD ens var bildat, enbart för att visa sin makt.

De säger också att de ska rösta emot statsbudgeten hos varje regering som inte tycker som SD i invandrarfrågan. Detta är inte seriöst. Riksdagen är ingen lekstuga. Det är alltför mycket som står på spel för alltför många människor för att hantera statsbudgeten på det sättet.

De skyller också på att ingen vill prata med dem och åberopar sin storlek. Nej, är det så konstigt? För det första har de en människosyn som övriga partier i riksdagen inte delar. För det andra är de enbart en minoritet i en opposition. Varför ska då övriga partier prata med dem för att lösa de politiska problemen? Socialdemokraterna har som största parti suttit i opposition både i riksdagen, i landstingen och i kommunerna. De har inte ens som största parti alltid varit en självklar samtalspartner för de styrande. SD är inte på något sätt särbehandlat. I min egen kommun Svalöv, är Centerpartiet i opposition, trots att vi pendlat mellan att vara det näst största och tredje största partiet. Trots vår storlek, har inte de styrande varit särskilt intresserade av att prata med oss. Vi kan tycka att det är tråkigt men vi kan inte klandra dem för det. De har i sin roll rätt att själva avgöra hur de vill lösa de politiska frågorna och vem de vill samarbeta med.

Med den människosynen SD har, är de i mina ögon inget demokratiskt parti, även om de är valda i sann demokratisk ordning. Därför väljer vi i Centerpartiet självklart bort dem som samarbetspartner.

Utöver Sverigedemokraterna är det Socialdemokraterna som har huvudansvaret. Att ta på sig ansvaret för att regera Sverige, utan att ha förvissat sig om att budgeten går igenom fungerar inte. Det går inte heller att angripa sina politiska motståndare, genom att först gå tvärs emot deras hjärtefrågor och sedan bjuda upp till dans.

Till dessa kan räknas kilometerskatt på transporter, skatt på handelsgödsel, höjd arbetsgivaravgift för ungdomar och pensionärer, försening av förbifart Stockholm, nedläggning av Bromma flygplats m m. Det finns ett antal förslag som regeringen har lagt som missgynnar landsbygden och de som bor och verkar där. Är det då konstigt att Centerpartiet tackar nej till inviterna? Självklart inte.

Till det kan läggas att Socialdemokraterna vill riva upp friskoleöverenskommelsen med Allianspartierna. De tar med Miljöpartiet i pensionsgruppen, utan att fråga övriga medverkande, d v s Allianspartierna. För att säkra pensionerna krävs en ekonomisk tillväxt. Detta anser inte Miljöpartiet. Är det då konstigt att Alliansen reagerar kraftigt på Socialdemokraternas agerande? Nej, självklart inte.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gjorde gemensam sak förra året i budgetbehandlingen, genom att bryta ut delar i densamma. Detta strider också mot den praxis som man har varit överens om mellan riksdagspartierna sedan många år tillbaks.

Ett sådant agerande underlättar inte för ett samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet.

Alliansen har hanterat budgetfrågan, precis som man ska göra i riksdagen. Man röstar på sitt eget förslag och lägger ner rösterna när det gäller övriga förslag. Utan den arbetsordningen, är det nämligen omöjligt att ha en minoritetsregering. Därav ska ingen skuld läggas på oss.

Nu har vi cirka 3,5 månader till den 22 mars. Mycket kommer att hända under den tiden men den största frågan är vad som kommer att hända därefter. Vad gör vi om sammansättningen i riksdagen är ungefär densamma? Hur får vi en regering som är beslutsmässig och kan fortsätta att utveckla Sverige i en positiv riktning? Får blockpolitiken i ett sådant läge vara ett fortsatt hinder för detta? Någon måste ju styra landet?

Är det bättre eller sämre för Centerpartiet att vara med och styra eller vara i opposition? Jag har inga svar på de frågorna idag men kommer att ägna mycket tid åt att söka svaren – både själv och i samspråk med andra. Då kommer jag att beakta både vad som är bäst för medborgarna och vad som är bäst för Centerpartiet – både i det korta och långa perspektivet.

En sak kan jag redan nu konstatera: Framtiden är som alltid oerhört spännande.